The Imperial Band –

några personliga reflektioner

Håkan Håkansson

I två år har jag tjatat på Christer Fellers att man - någon - vi borde göra något för att samla och bevara allt material som går att hitta av och om Imperial Band innan det bara försvinner. Nu finns det samlat här i en skriftlig dokumentation och i digitaliserad form och det kommer att förvaltas och bevaras av Svenskt Jazzarkiv. Inte utan möda, men jag tycker resultatet är en kulturgärning. För två generationer (40-talet, 50-talet och halva 60-talet) ungdomar var jazzen den musik man lyssnade på, dansade till och samlades vid. I Stockholm blev Imperial Band störst. När man idag lyssnar till publikreaktionerna vid konserter och orkestertävlingar, kan man tro att det är en rockkonsert anno 2000.

Kanske är det musik som med stort vin? Det blir bara bättre med åren, det dåliga glöms. Jag kan i alla fall konstatera att när jag idag lyssnar på Imperial Band uppskattar jag det ännu mer än jag gjorde på den tiden jag köpte EP:na Och jag har definitivt blivit mer sparsmakad med åren.

Egentligen är det något av ett mirakel att sju tonåringar i Stockholm lyckas med att skapa ett band som till den grad låter autentiskt och med ett alldeles eget, lätt identifierbart, sound,

Först måste var och en ha hunnit lära sig musik(en) och utveckla en egen uppfattning om hur den ska utföras. Sedan måste gruppen smälta samman alla influenser och tyckanden till en enhet som bär.

Jämför med vin igen; för att ett vin ska bli Stort krävs att alla faktorer ska samverka perfekt och hela tiden. Jordmån, druvsort, bakterier, jästsvampar, klimat, dag-för-dag-väder, människor, etc. Ett Stort vin är ett mirakel till människans glädje. Ett Stort band likaså.  Imperial var ett Stort band enligt min uppfattning och det är en glädje att säga det.

Jag minns inte när jag hörde bandet för första gången, men jag vet att vi var några ungdomar som bodde söder om Stockholm och tog oss till Bromma och San Jacinto Club (Lillsjönäs Herrgård) så fort Imperial eller Original Optimus spelade.

Vi tävlade om att hitta Imperials influenser - Sam Morgan - Emile Barnes på Folkways - Mutt Carey - Bunk Johnson - Big Eye Louis Nelson - Alphonse Picou - Jim Robinson - osv. Bandet blev bättre och bättre allt efter som tiden gick och i det här materialet finns det flera sessions från 1964 - 65 som förtjänas att ges ut. ”Index titlar” visar också på vilken stor repertoar bandet hade.

Fotnot. När vi unga fans pratade om The Imperial Band sa vi bara “Imperial”. Alla visste vad som menades.